Vad är en by?

Näsby i Strömfors SLS/Gabriel Nikander 1914

En by är en bosättning bestående av två eller flera hemman. Historiskt sätt samexisterade hemmanen i en by. Man hade gemensamma marker, man betalade skatt gemensamt och beslutade om byns ärenden tillsammans.

Byarna var den viktigaste byggstenen i det unga svenska riket i början av medeltiden. I det äldre järnåldersamhället hade makten fungerat annorlunda, med lokala hövdingar som hade en lojal krets i sin omedelbara närhet. Nu blev byarna underställda en kung som befann sig långt borta, men som varje by betalade skatt åt.

Smedens kolmila invid smedjan i Sävträsk i Liljendal. SLS/Gabriel Nikander 1914

De medeltida byarna var tätt bebyggda enheter på en gemensam tomt mellan åkermarken. Det här förändrades vid storskiftena på 1700- och 1800-talet. Då delade man upp åkrarna och hemman flyttades ut från byns tomt. Men de åkrar som stakats upp på medeltiden brukades fortfarande och finns kvar ännu i våra dagar.

Byar på 1500-talet

Vid mitten av 1500-talet bokförde kung Gustav Vasas fogdar nitiskt alla byar och skattebetalande hemman i så kallade jordeböcker. Med hjälp av jordeböckerna kan vi i dag återskapa en karta av bybosättningen i våra trakter.

Öppna kartan

Karta: Maija Holappa 2020

De flesta byar hade uppstått redan flera århundraden tidigare, och i det här skedet hade bosättningen spritt sig till alla platser där det fanns åkerjord att odla. Det fanns olika typer av gårdar, beroende på ägandeformen:

SKATTEHEMMAN Majoriteten av hemmanen var skattehemman som ägdes av bönderna själva. Skattebönderna betalade skatt till kronan.

FRÄLSEGODS I andra källor hittar vi frälsegods där adeln residerade. Frälsegodsen var frälsta, dvs. befirade, från skatt. Istället gjorde frälset rusttjänst för kronan. Under frälsegodsen fanns mindre hemman.

LANDBOR Bönderna på de frälseägda hemmanen kallades landbor. Landbönder betalade arrende till frälsegodset istället för skatt till kronan, men i övrigt fungerade ett landbohemman som vilken bondgård som helst.

Åkern

Byns viktigaste resurs var åkern. De gamla byarna låg precis invid sina hemåkrar. Man hade två hemåkrar som man odlade turvis. Vartannat år odlade man spannmål, vartannat år fick åkern vila i träda. Byns tomtmark låg oftast emellan de här två åkrarna.

Åkern var en gemensam resurs för byborna. För att få åkerbruket att fungera måste man samarbeta kring sysslorna och underhållet av gärdsgårdar som skyddade åkern från de kringströvande djuren.

Landskap med gärdsgårdar, lador och stugor i Antby, Lovisa. Loviisan kaupungin museo

På medeltiden fick varje hemman egna smala tegar i byns åkrar, jämt fördelade så att alla fick del i både bättre och sämre jordar.

Vid storskiftet på 1700- och 1800- talet delades åkermarken upp i större block, och hemmanet flyttade ofta ut från bykärnan till en plats närmare den egna åkermarken. Det glest bebyggda landskap vi har idag uppstod under 1700- och 1800-talets storskiften.

På gården

Buddas hemmans uthus i Näsby. Bodar, kärrlider, svinhus, foderlada, fähuslider, fähus, avträde, stall. SLS/Gabriel Nikander 1914

Ute på ”backan” hade varje hemman sina byggnader. På fägårdssidan fanns ”föyset”, fähuset, där djuren bodde och ”leduna”, lador, där man förvarade halm, hö och torkade lövruskor som gavs till djuren på vintern.

Närmare stugan fanns bodorna där man förvarade spannmål och andra matvaror, lider för ved och kärror, och ofta ett myller av andra byggnader, utgående från gårdens behov.

Lite på sidan om, för brandfarans skull, placerade man bastun, där husfolket tvagade sig i den rökiga värmen. Dessutom gjordes många andra sysslor i bastun, allt från att tillverka malt till att utföra koppning.

Bastu i Kungsböle i Strömfors. SLS/ Curt Segerstråle 1933.

Utanför gården låg också rian. Rian fungerade enligt samma princip som bastun, det var ett timrat rum med rökugn. Men här var det sädeskärvar som fick torka i hettan. Den torkade spannmålen tröskades sedan ur axen på rians loge.

På 1500-talet beordrade den reformationsvänlige kung Gustav Vasa att rior enligt finsk sed skulle uppföras i hela svenska riket för att öka rikets välstånd.

Stugan

Parstuga i Marby 1933. SLS/Kurt Segerstråle

En stuga var en knuttimrad byggnad av stock med skorstensförsedd eldstad. Om en byggnad hade två uppvärmda rum, kallades den parstuga, för varje rum betraktades som en egen stuga. Parstugor har förekommit på den nyländska landsbygden sedan medeltiden.

Vardagsstugan, ”stuvun”, var kök, bagarstuga, vardagsrum, matsal och sovrum, allt i ett. Den andra stugan i parstugan kallades ”aronstuvun”, andra stugan, eller ”nystuvun” om det var en tillbyggnad. Den användes oftast till finrum. Mellan de två stugorna fanns en kammare, och en kall förstuga, ”farstun”.

Timrade hus var lätta att ta ner och betraktades som lösöre. Det hände att man delade en parstuga i tu och återuppförde den ena stugan på en annan plats.

Stugtaket täcktes med näver och halm eller torv som hölls på plats av kluvna granslanor, ”bakar”. Först på 1900-talet tog pärttaken över. Fönster med små grönskiftande glasrutor släppte in ljus i stugan. Inredningen bestod av hemlagade möbler och textiler.

Torpare

Ryssjor monteras i Sarvlax. Sarvlax herrgård hade ett tjugotal fiskartorp under sig. SLS/Kurt Segerstråle 1926

I takt med att allt fler herrgårdar grundades och gamla gods expanderade, ökade torparbefolkningen i trakten från och med 1700-talet. Torparna i Lovisanejden var ofta fiskare.

I skärgården fick de gamla byarna och landbohemmanen sällskap av herrgårdarnas fiskartorp, där fiskarfamiljer bidrog till storgodsens hushållning med sin fångst. På 1700-talet placerade också armén soldater i soldattorp.

Till skillnad från lantbrukande landbohemmannen som låg under frälsegodsen, och betalade arrende i utbyte mot åkermark, fungerade torparna ännu tydligare som arbetskraft på storgodsen. Torparna fick bo på sitt torp i utbyte mot dagsverken på godset.

Medellösa personer som fick en liten stuga att bo i på allmän mark i byarna kallades backstugusittare. Även de förväntades bidra med arbetskraft hos bönderna i mån av möjlighet.

År 1918 trädde den så kallade torparlagen i kraft. Den obesuttna befolkningen fick nu en möjlighet att lösa ut sitt hem och den jord som de brukade. De gamla torparna och bakstugusittarna blev självägande småbrukare.

Skördetid

Rågskörd i Sävträsk i Liljendal. SLS/Gabriel Nikander 1914.

När kornen lossnade från axet när man slog det mot mössan, var det dags för skörd.

Säden skars för hand långt in på 1900-talet. För att skydda sig mot ryggont satte man några halmstrån fast i bältet eller förklädeskanten på ryggen.

Alla deltog i arbetet sida vid sida. Då man kom till slutet av tegen sade man att man jagade iväg hararna som gömde sig i säden. Att avsluta skörden kallades hasi, som betyder hare på östnyländsk dialekt.

Den skurna säden bands i kärvar som staplades i stora kylar att torka på åkern. När arbetet var färdigt la-des en krona av halm och blommor på den sista ”hasis-kylen” och alla hurrade. Då var det dags att fira hasi!

Mikkos' gård. Skördefolket hurrar då "kronan" blivit satt på sista skylen. Kronan och hurrandet äro än i dag rätt vanliga i Liljendal och Lappträsk. SLS/Gabriel Nikander 1914

Ölbrygd

Ölbryggning i Liljendal 1965. Alina Johansson brygger öl med traditionella metoder. SLS samlingar

Öl var ett baslivsmedel som dracks i stora mängder. Öl in-nehöll både kalorier och näringsämnen. Till alla stora fester fanns det öl på bordet, och man drack ofta ur stora gemensamma stop.

Ölet tillverkades av kornmalt. Kornet mältades genom att låta det gro, och sedan torkades korngrodden i bastun. Sedan baddades malten under mäskningen i varmt vatten och maltens stärkelse blev till maltsocker som kunde omvandlas till alkohol.

För bryggningen användes avlånga kärl med avrinningshål, rostor, där den uppblötta mäsken silades, och en mörkbrun vätska, vörten, rann ut. På bottnen av rostan hade man ett tyg som silduk.

Ölen ställdes sedan att jäsa i några veckor, och slutresultatet var en mörk dricka, som påminde om osötad svagdricka. Alkoholhalten varierade, men oftast var hemölet svagare än det ljusa bryggeriölet.

Heimlaga tyger

Änkan Nykvist vid spinnrocken år 1924. Nykvist bodde i en gammal soldatstuga i Gislom. SLS/Curt Segerstråle.

Ull och lin var de flesta gårdar självförsörjande på. Textil-produktionen tog upp en stor del av kvinnornas arbete, och textilerna i sig utgjorde en betydande rikedom. Ännu in på 1900-talet bar man kläder av hemvävda tyger som härstammade från gårdens egna linodlingar eller ull av egna får.

God linskörd fick man om man på fastlagstisdagen åkte i kälkbacken och skrek:

Grannlåt till helgen, hemvävt till vardags

Bengts i Hardom 1925. Loviisan kaupungin museo

Bröllop i gården

Liten krona med torkade myrtenkvistar fästa vi en stomme av metalltråd. Loviisan kaupungin museo

Allmogebröllop var stora högtider som kunde vara i flera dagar. Bröllopsgården smyckades med granar och lövträd och en procession av brudtärnor och marskalkar följde brudparet till vigseln. Socknens spelemän var på plats för att spela bröllopsmarsch för brudtåget och dansmusik under festen som följde.

De första dagarna var bruden klädd med krona till brud, men på bröllopets sista dag var hon ungmor och klädde sig som det passade en gift kvinna. Då drack gästerna ungmorsskålen till brudparets ära.

Det gick vilt till på bröllopen och brännvinet flödade – till den grad att man mot slutet av 1800-talet försökte avskaffa storbröllopen. Bröllopsfirandet blev enklare på 1900-talet, men många gamla traditioner levde kvar.

Från brud till ungmor

Föreridare vid brudens hem innan bröllopet mellan Anders Alfred Petas från Hindersby och Elsa Vilhelmina Siberg från Lindkoski 1914. SLS/Gabriel Nikander

Hääkuva Visa detaljrik vy

Willner, Alf, valokuvaaja

1961

Lägg till i favoriter

Hääkulkue Visa detaljrik vy

Willner, Alf, valokuvaaja

1970

Lägg till i favoriter

Hääkulkue Visa detaljrik vy

Willner, Alf, valokuvaaja

1970

Lägg till i favoriter

Visas 1 - 3 av 5 resultat

Visa alla

Anders Alfred Petas och Elsa Vilhelmina Sibergs bröllop 1914. Brudparet, företrätt och efterföljt av tärnor och marskalkar tågar in till vigseln. Spelmännen framför är utanför bilden. SLS/Gabriel Nikander

Fästmansgåvor

Lovisa stads museums samlingar

Tortti; pölä Visa detaljrik vy

Lägg till i favoriter

Niisipyörät, niittenpyörät, niidenpyörät, niisieno... Visa detaljrik vy

Mattsson, Janne, luovuttaja

Lägg till i favoriter

Niisipuu Visa detaljrik vy

1785

Lägg till i favoriter

Visas 1 - 3 av 8 resultat

Visa alla

Från bröllopet mellan bondesonen Anders Alfred Petas från Petas i Hindersby och landbondedottern Elsa Vilhelmina Siberg från Lassas i Lindkoski augusti 1914. Ungmorsskålen drickes, bruden skålar först med sina svärföräldrar. SLS/Gabriel Nikander.

Byar i förändring

När cyklarna blev vanliga på 1920-talet blev det lättare att röra sig mellan byarna. Velocipeder av denna modell kunde man köpa och låta repareras på Alms Sporthandel i Lovisa. Lovisa stads museums samlingar

Mot slutet av 1800-talet nåddes byarna av många förändringar. Det självförsörjande bondesamhället utvecklades, och det dök upp industrier, mejerier, lanthandlar, folkskolor och föreningshus i byarna. Lantbruket blev alltmer inriktat på att producera överskott till försäljning, och under 1900-talet blev arbetet på gårdarna mekaniserat.

Såg- och trävaruindustrin var viktig i Lovisanejden. Järnbruket i Strömfors fick en såg i mitten av 1700-talet och på Sarvlax fanns en såg sedan 1600-talet, men såg-industrin blomstrade upp på allvar i slutet av 1800-talet. I Forsby hade ett gammalt järnbruk lagts ner, men 1871 återuppstod bruksorten som såg. När ångsågarna gjorde intåg fick Isnäs sågindustri med hamnplats 1898.

I Röjsjömossen norr om Lovisa anlades en bränntorvsfabrik 1901, och små sågar och industrier uppstod på många håll.

På de tätorter som fanns runt industrierna uppstod snart lanthandlar som försåg den icke-jordbrukande befolkningen med livsmedel. Snart dök också handelsbodar upp bland bondbyarna, här kunde bönderna både köpa det de behövde och sälja vidare egna varor. Lika vanligt blev det med lokala mejerier, där mjölken förädlades till smör och ost och såldes vidare.

Skinnarby pliggfabrik

Finnsticks pliggfabriken i Skinnarby i slutet av 1950-talet. Fabriken inledde sin verksamhet 1914. På 1950-talet tillverkade fabriken mer glasspinnar än skopligg. LKM/Alf Willner

En brun kartongask med små träspikar, pliggar från Skinnarby pliggfabrik. Lovisa stads museums samlingar

Lovisanejden nåddes också av nya idéer. Från 1870-talet framåt inrättades ett nätverk av folkskolor för barn i bygden, och vuxna erbjöds ”bildande nöjen” av de ung-domsföreningar som grundades från och med 1896. Dessa folkbildande institutioner kom att bli centrala för sammanhållningen i byarna, och både skolbyggnaderna och föreningshusen blev viktiga samlingsplatser.